jobbig morgon
jag blev så ledsen idag.. aron får medicin varje dag, samma tid varje gång och det går alltid (nästan) bra. i början däckade han alltid strax efter pga att den verksamma substansen.. sedan några veckor tillbaka har han aldrig somnat utan är precis som vanligt, tills idag. han orkade inte ens äta upp sin mat, det gör så fruktansvärt ont i mig att tvingas ge honom medicin som han totalt däckar av...
faktum är att jag hittils inte riktigt har landat i allt vi fått vara med om men när det uppkommer saker som påminner om det värsta jag någonsin har varit med om i hela mitt liv (och då tycker jag att jag har fått utstå hyffsat mycket som man inte borde behöva) får det mig att må så fruktansvärt dåligt.
Bilder fladdrar förbi på insidan av ögonlocken från när de kom in och talade om för oss något som en förälder aldrig någonsin ska behöva höra. Bilder på Aron som jag önskar jag aldrig hade behövt uppleva.
Aron är en helt otrolig liten kille som fått utstå så mycket hemska saker hittils i sitt liv, jag kan inte annat än beundra min son och tacka honom för att han valde att stanna här hos oss.
Huvva, jag blir alldeles tårögd. Tur att barn är overkligt starka. Det är föräldrar också men inte på samma sätt, de är starka för att de måste.
